Konsultboken - din guide till att lyckas!
Arbeta på annat konsultföretag 
Hans första företag slutade med ett rejält magplask och privata skulder upp över öronen. Men misslyckandet avskräckte inte. Så snart han var skuldfri gav han sig i kast med ett nytt projekt. I dag, tjugo år och många nya företag senare, är riskkapitalisten och TV-draken Richard Båge ägare av en hel drös bolag som tillsammans omsätter en dryg miljard. Men själv tycker han att karriären knappt har börjat.
I två säsonger nu har vi sett honom sitta på den yttersta högerkanten uppe på podiet i Draknästet, TV-programmet för entreprenörer med större fantasi än plånbok. Vi har sett hans stålblå ögon nyfiket betrakta de smånervösa »uppfinnarjockarna« som vågat sig dit i hopp om en hjälpande slant från någon av de megarika affärsänglarna. I enstaka fall har vi sett honom skynda fram med en utsträckt hand. Men de flesta gånger har vi hört honom yttra den klassiska drakrepliken sedan stålblicken snabbt funnit projektets akilleshäl: »Tack, men nej tack. Jag avstår.«
Men vem är han, riskkapitalisten och företagsmagnaten Richard Båge som själv startade med två tomma händer en gång? I dag bosatt i London. Världsmedborgare med kontor i femton länder och en vurm för att köpa jetplan lite på skoj. Hur blev han den han är och varifrån hämtade han modet och drivkraften till sin furiösa klättring uppför karriärberget?
En sak får jag genast veta under vårt samtal på Mediaplanets kontor på Norrlandsgatan i Stockholm. Det första företaget han startade, det som i SVT:s presentation låter som det avgörande startskottet för hans lyckosamma resa mot de monetära höjderna, blev inte alls någon framgång. Tvärtom slutade det med ett rejält magplask. Men roligt var det. Och lärorikt.
- Jag var arton år. Jag och två vänner bilade i Europa. Vi hamnade i Alperna och där sprang vi på en mountainbike som vi tyckte var lite speciellt cool. Med en gaffel som håller hjulet som på en motorcross baktill.
Den coola mountainbiken slog fullkomligt knockout på de tre ynglingarna från Sverige. Raskt gjordes semestern om till en jobbresa. Cykelentreprenören spårades upp, en fransos i Paris som övertalades att ge bort agenturen för Skandinavien. Med dealen i hamn gav ungdomarna sig hem igen, startade bolag och satte igång att sälja cyklar.
- Det var nästan den roligaste tiden affärsmässigt. Vi ringde runt till cykelhandlare i hela landet, hyrde en bil och stack iväg. Vi bodde på vandrarhem för hundra spänn natten. Vi sålde rätt så hyggligt och resultaträkningen såg bra ut.
Platt fall
Så kom smällen. En cykelhandlare i Hägersten, som köpt cyklar för en halv miljon, ställde in sina betalningar. Följden blev att Richard Båge vid nitton års ålder hade »mer skulder än man ska ha vid den tidpunkten«. Privata skulder. Ty de tre vännerna hade själva tagit den ekonomiska risken. Resultat: Företagskrasch. Banklån. Exit tre entreprenörer med en dröm om att lansera en cool produkt.
Fel. Exit två entreprenörer med en dröm om att lansera en cool produkt. De två vännerna hoppade av företagartåget. Richard Båge stannade kvar ombord.
- Det var bara att ta banklån, betala och göra rätt för sig. Under den tiden började jag också plugga på RMI Berghs. Jag jobbade på dagarna. Så hade jag klubbverksamhet på helgerna, allt för att jaga extrapengar. Tre år senare var jag skuldfri och kunde dra igång på nytt.
Min naturliga följdfråga blir förstås: Varför blev inte också han avskräckt från allt vad affärsmässigt risktagande heter efter den där prakttabben? Som hans vänner. Richard Båge ler.
- Generellt sett ser jag ett misslyckande som en vägledning för att nå rätt. Det jag lärde mig av det där misstaget var busenkelt: att ha koll på kassaflöden. I dag skulle jag aldrig släppa igenom en så stor affär utan någon form av säkerhet. Den erfarenheten har varit en viktig grundsten i de framsteg jag har gjort sedan dess.
Han ler på nytt och tillägger:
- Om man nu kan kalla det för framsteg.
Jag mumlar att det kan man nog. Jag menar, 20 kontor i 15 länder. Total omsättning över en miljard. Hus i London. Barnen i brittisk privatskola. Fem veckors skidsemester om året. Jag föreslår att det kan ha att göra med att hans knäckribba ligger ovanligt högt upp.
- Det vet jag inte. Det kanske den gör. Jag har väl alltid varit positivt lagd. Och optimistisk. Fast att ställa sig upp efter motgångar handlar väl inte om att man är optimistisk, det handlar om att man är en seg djävel. Att det vill mycket till för att man ska nedslås.
Lust for life
Jag nickar. Och går vidare i mina frågor, som nu glider över åt det mer filosofiska hållet. Jag vill veta hur Richard Båge själv ser på sin framgång och den förmögenhet han av allt att döma har. Upplevde han ett definitivt genombrott någon gång? Förändrades allt som när man vänder sida i en bok? Eller växte det hela fram utan tydliga övergångar?
- Det växte nog fram. Jag känner fortfarande att allt bara är i sin linda. Ambitionsnivån ökar ju. När jag var tjugofem och omsatte tio miljoner tänkte jag: »Wow, om jag bara kunde omsätta tjugo miljoner.« Nu omsätter mina bolag över en miljard. Och nu tänker jag: »Varför inte fem miljarder?«
Verket Richard Båge är alltså inte klart?
- Nej, det är inte ens påbörjat. Det jag jobbar med är fortfarande som en stor vit canvasduk med några små grejer på än så länge. Snart ska det börja målas på riktigt.
Jag formulerar om frågan för att vara säker på att ha förstått. Anser han inte själv att han har lyckats?
- Nej, jag är bara 38 år. Jag har precis börjat.
Men han måste väl ändå känna att det har gått bra?
- Ja, absolut. So far har det funkat för mig. Jag är också väldigt medveten om att man ska njuta av det så länge det varar. Att jag inte ens får tendera att luta mig tillbaka. Då kommer Svarte Petter som en bumerang. Vad det handlar om är att kunna vakna halv sex på morgonen och vara laddad för en ny dag. Den känslan är viktigare än något annat. Det spelar ingen roll om man är framgångsrik, förmögen eller icke förmögen. Man måste känna lust för livet. Lust for Life, som Iggy Pop sjunger.
Jag sneglar på Richard Båge på andra sidan bordet där han sitter och ler. Klädd exakt som vi är vana att se honom på TV. I ljus skjorta, slips och kavaj. Lätt solbränd efter sin senaste skidsemester i Schweiz. Iggy Pop? Skojar han med mig? Nej, inser jag. Han är fullkomligt allvarlig. Hans »lust for life« är ingen klyscha. Det är så livsenergin i honom ser ut. Hans själs ackord.
Och jetplanet? Hur var det med den saken? Frågan kanske står honom upp i halsen?
- Nej, det är en rätt rolig historia. Det var jag och min kompis. Vi var på ett bröllop och hörde talas om den här nya generationens jetplan som kallas »very light jet«. De drar mindre bränsle. Och prislappen var överkomlig. Vi tänkte: »Ett sånt kan vi väl köpa och hyra ut. Och samtidigt åka gratis i själva.«
Det låg alltså en bolagstanke bakom?
- Ja, det gör det alltid. Både jag och min kompis Rustan, som jag startade Mediaplanet med, är gnet-entreprenörer. Det måste alltid finnas någon form av intjäningsförmåga. Vi köpte jetplanet och betalade tio procent i handpenning. Det här var i november 2008. Dagen innan vi skulle spela in Draknästet ringer min USA-chef och frågar om jag sett nyheterna. Nej, säger jag. Det var Lehman Brothers-bubblan som hade spruckit. Och hela kaoset som följde på det. Flygplanstillverkaren hade gått i konkurs. Planet lämnade aldrig fabriken.
En ren förlustaffär med andra ord?
- Ja, fast egentligen var det vår bästa investering under den tiden. På den affären förlorade vi bara tio procent.
Innerstadsgrabb
Jag kastar snabbt om mina frågor, för nu vill jag veta hur han var som barn. Var föddes han? Var växte han upp? I vilken sorts miljö? Hur var han i skolan? Richard Båge svarar med samma positiva energi i rösten:
- Jag är född i Engelbrekts församling. På Engelbrektsgatan i Stockholm. Jag är en riktig innerstadsgrabb. Jag växte upp med min mamma på Östermalm och Gärdet. Mamma jobbade på Sveriges Radio. Pappa var egen företagare. Det är på pappas sida entreprenörerna finns. Farfars far liftade till Stockholm från Småland med en krona på fickan. Han slog sig på vedbranschen och blev Stockholms största vedhandlare. Sedan hade min farfar ett företag som min pappa tog över. Det hette Linguaphone. Språkkurser. Det bolaget hade vår familj i sjuttio år. Så det har funnits lite gnetande. Jag brukar säga att jag har krämarbakgrund.
Krämare. Entreprenörer. Ja, företagarandan tycks inte ha saknats. Den har så att säga suttit i väggarna under hela uppväxten. Fast å andra sidan, tänker jag strax, kom ju den andan från pappan. Och Richard Båge växte upp med sin mamma. Jag frågar om skolan. Var han flitig?
- Nej, det skulle jag inte säga. Jag var nog en ganska typisk elev som satt längst bak i klassrummet och gungade på stolen. Men jag kunde lägga manken till om jag ville. Och dom gånger jag valde att göra en punktinsats gick det galant. Men det var alltför sällan punktinsatserna gjordes. Jag är nog en klassisk entreprenör på det sättet.
Så direkt efter gymnasiet drog företagandet igång istället?
- Ja, men redan under skolåren var det fart på gnetandet. Jag har alltid tyckt om att jobba och tjäna pengar. Under en kort period när jag gick i åttan delade jag ut färskt morgonbröd som man kunde prenumerera på. Jag gick upp i ottan före skolan och knatade runt på Östermalm och hängde brödpåsar på dörrhandtagen. Och en vinter under gymnasietiden gick jag direkt från festerna till pressens morgontjänst och delade ut tidningar. På lördagar och söndagar.
Och resten är, som det brukar heta, historia. Richard Båge startade sin företagskarusell. Han kraschade, reste sig, startade Insplanet, ett försäkringsmäkleri, därefter Mediaplanet, ett mediabolag som i dag har kontor i femton länder. Resultat: ekonomiskt oberoende för resten av livet. Jag frågar om han inte frestas att lägga av nu när han har så mycket pengar. Svenssondrömmen, ni vet. En fullträff på Lotto och adjöss till jobbet.
- Nej, nej! Usch! Aldrig, utbrister han och ser närmast förskräckt ut vid tanken.
Fortsatt gnetande alltså? Men knappast för pengarnas skull, väl?
- Nej. Men i början är ju pengarna en jättestor drivkraft. Mazlows behovstrappa, du vet. Men att vara ekonomiskt oberoende innebär att man har friheten att bestämma över sitt liv. Om jag vill åka skidor fem veckor om året gör jag det. Jag kan också ta hand om mig själv bättre. Jag tränar minst tre dagar i veckan och kan unna mig en personlig tränare.
London calling
Jag bläddrar i mina papper och fortsätter under rubriken »London«. 2004 flyttade Richard Båge med familj till London. Han är i dag far till tre pojkar. Två (tvillingar) som ska fylla 9 och en som ska fylla 5. Jag frågar hur han är som pappa. Var han borta mycket under småbarnstiden?
- Ja, de första fyra åren i England var jag ute 150-200 dagar om året och reste. Men sedan januari 2009 har jag kontor i mitt hus i London. Jag försöker jobba mycket där istället för på kontoret i Soho. Jag försöker vara mer närvarande hemma. Jag hämtar och lämnar på skolan, hänger med pojkarna när de spelar fotboll eller rugby eller cricket.
Så barnens modersmål blir engelska? Och deras fosterland England?
- Nej, min fru är svenska, så vi pratar svenska hemma. Och vi har en svensk au pair. När det är VM i fotboll hejar de på både Sverige och England. De är svenska barn, skulle jag säga.
Och anledningen till flytten till England?
- Enkom för att jag ville starta upp Mediaplanet i England. Och för den personliga utvecklingens skull. Jag har alltid velat bo utomlands. Jag har alltid tyckt om att hoppa på okända tåg för att se vart de för mig. Jag är ganska riskbenägen på det sättet. Eller äventyrslysten.
Och frun var med på noterna?
- Absolut. När vi träffades bodde hon i Paris. Hon valde att lägga studiekarriären på hyllan för att ta hand om barnen.
Inga planer på hemkomst, med andra ord?
- Det vet man inte. Vi kanske kommer att flytta någon helt annanstans. Jag vill göra mitt lilla Arn-äventyr. Utmana mig själv. Men jag hoppas att jag kommer tillbaka till Sverige någon gång.
Sverige vs England
Jag frågar vad han anser om England. Och om Sverige. Och vilket land han föredrar nu när han har fått chansen att kunna jämföra.
- Sverige generellt sett, svarar han. Segregationen i England är värdelös. I Sverige har alla samma förutsättningar i stort sett. Det har man inte utomlands. Det är dyrt att ha barn i skola i England. En halv miljon om året för tre barn. Bara i skolavgifter. Det som är bra med England och USA och andra länder är att man tror på individens ansvar. Man spottar i nävarna och kämpar. I Sverige anser man att det mesta är samhällets ansvar.
Bor det kanske en blivande politiker i Richard Båge? Jag frågar vad han skulle svara om »hans« parti ringde upp och frågade om han ville bli deras nya affischnamn?
- Jag har faktiskt fått en förfrågan en gång. Men nej, som det är nu… Tack, men nej tack, jag avstår.
Säger riskkapitalisten, affärsängeln och TV-draken Richard Båge och reser sig från bordet. Han är sen. Intervjun har tagit lite längre tid än planerat. Flera gånger har dörren öppnats och telefonen har ringt. Richard Båge skyndar att krafsa ner några fler uppgifter på faktaenkäten jag gett honom.
- Röker: nej, skrev jag. Det skulle nog inte min fru hålla med om. Jag röker ibland när jag tar ett glas vin, till hennes förtret, skrattar han.
Han ger mig faktaenkäten, som fortfarande har några tomma luckor. Svaren på de frågorna lovar han att skriva ner på flyget till London och skicka till mig. Liksom porträttet på honom själv som jag först hade tänkt att han skulle teckna under intervjuns gång (en uppgift han snabbt delegerade till sina söner). Vi skakar hand och jag tackar för intervjun.
Några sekunder senare är Richard Båge försvunnen, uppslukad i vimlet av små och stora rum på Mediaplanets redaktion på Norrlandsgatan i Stockholm.
Text: Björn B. Jakobsson
Inga kommentarer ännu.