Konsultboken - din guide till att lyckas!
Arbeta på annat konsultföretag 
Den tekniska utvecklingen går som alla vet mycket snabbt. För cirka femtio år sen när jag tog mina första steg var Sverige ett land som visserligen låg långt fram i ledet när det gällde teknik och standard men som med dagens mått mätt befann sig på rena U-landsnivån. Teven, i den mån man hade någon, var en koloss med bildrör som måste värmas upp innan bildrutan långsamt vaknade till liv. Och de få program som sändes var alla svartvita och av en kvalitet som skulle få dagens kräsna TV-publik att skratta.
Telefonerna var klumpiga apparater som satt fastlåsta i väggen, och man ringde bara om man ville något viktigt. Den som hade mer utförliga saker att säga skrev brev. Och den som mot all förmodan ville förmedla sig med någon på andra sidan jordklotet fick finna sig i att det dröjde minst fjorton dar innan mottagaren kunde sätta sig ner för att svara.
Det är ingen överdrift att säga att om den tidens människor skulle ha fått göra ett studiebesök i dagens hypersnabba, datoriserade tillvaro skulle de ha trott sig förflyttade till en science-fiction-värld. Men minst lika snabbt har den tankemässiga förändringen gått.
Bland kompisarna i Solna där jag växte upp var det många som dagligen fick stryk hemma. Det förekom till och med att barn fick stryk av andras föräldrar. Gjorde man något sattyg och hade oturen att bli sedd från ett fönster fanns risken att en nitisk morsa eller farsa kom utstormande för att lappa till en. Och det var inget man gick hem och beklagade sig över. Såna var villkoren man levde under. Barn var lite grann som husdjur som de flesta vuxna ansåg sig ha rätten att uppfostra eller till och med bestraffa när situationen så krävde.
Jag tillhörde lyckligtvis inte strykbarnen. Men i Hagalundsskolan där jag gick blev vi inte sällan luggade av fröken eller fick oss en dask i baken av den stora trälinjalen. Jag tror att vi ställdes i skamvrån också. Till rektorn skickades vi i alla fall, och då med det primära syftet att det skulle ge oss en stark obehagskänsla.
Att många vuxna ogillade eller till och med hatade barn var något man snabbt lärde sig att förstå. Tillvaron var full av skrämmande figurer som man både fruktade och tyckte om att reta: portvakter, vaktmästare, kioskägare, fullgubbar…
Och även om de värsta barnhatarna inte var representativa för samhället i stort hade de ändå ett slags moraliskt stöd i ryggen när de kavlade upp skjortärmarna och skrek: »Ungdjävlar, stick härifrån innan jag klappar till er!«
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Idag är barnen små prinsar och prinsessor som bara behöver knäppa med fingrarna för att bli betjänade av de vuxna runtomkring dem. Stryk är förstås tabu, sedan länge en kriminell handling, och den förälder som bara höjer rösten en liten aning mot någon annans barn får känna sig elak i veckor efteråt.
Dagens synsätt och praxis må ha sina absurditeter som ibland kan slå över i rena löjet. Men vem vill ha tillbaka husdjurssynen på barn? Ingen, skulle jag tro. Förutom en och annan hårding från den »gamla goda tiden« som gärna skulle vilja se dagens småttingar nedsänkta i samma stålbad som de själva fick sina barnsjälar härdade i. Ni vet, den typen som ibland kan säga: »Jag fick ofta stryk som barn, och det har bara gjort mig gott!«
Text: Björn B. Jakobsson
Inga kommentarer ännu.