Konsultboken - din guide till att lyckas!
Arbeta på annat konsultföretag 
Konsult har stämt träff med Sverker Sörlin, miljöhistoriker och professor på KTH, för en diskussion om klimathotet. Hur illa ställt är det med vår planet? Håller människan på att förstöra den på ett oreparerbart sätt? Eller är den globala uppvärmningen bara ännu ett i raden av miljöhot som vi kommer att debattera en tid och sedan glömma bort? Som fallet var med skogsdöden, de försurade sjöarna, kärnkraftsavfallet…
Sverker Sörlin tar emot oss i sitt hem på Östermalm. Vi slår oss ner i vardagsrummet där väggarna knappt går att se för alla böcker. Över en kopp kaffe samtalar vi om hotet mot vårt klimat, i vilket perspektiv det bör ses och vad som kan göras för att ställa saker och ting till rätta igen. Sverker Sörlin inleder med en genomgång av det gångna århundradets miljödebatter.
- Miljöbegreppet som sådant slog igenom kring 1963-1964. Dessförinnan talade man om sådant som vi idag skulle definiera som miljöfrågor, fast man använde andra begrepp: människans syn på skogen, jorden och olika typer av djur, berättar Sverker Sörlin.
Miljöfrågorna upptäcks
Det som stod i fokus i början av 1900-talet var problemet med vattenföroreningar. Det släpptes ut mycket som var giftigt i vattendrag och sjöar från avlopp, fastigheter och samhällen. Problemet debatterades intensivt men fick ingen riktig politisk förankring. Dessutom ansågs reningsverk fört dyrt.
I mitten av 1900-talet riktades så fokus mot folkhälsan. Kvicksilver, PCB och DDT stod nu i centrum för debatten. Det talades om försurning, övergödning och radioaktivt nedfall. Det var också nu man började oroa sig över naturresurserna. Hur länge skulle de räcka? Förbrukade vi dem i en alltför snabb takt? Befolkningstillväxten uppmärksammades och många varnade för att jorden kunde bli överbefolkad och att en ny och större massfattigdom och massvält var att vänta. Detta samtidigt som allt fler i västvärlden blev allt rikare. Det gick en tid, och så upptäcktes de första ozonhålen.
- 1900-talet kan sammanfattas som det århundrade då många frågor av den här typen upptäcktes, debatterades och erkändes. Och som en konsekvens av det fick vi en tydlig miljöpolitik i Sverige, säger Sverker Sörlin.
Miljöfrågor i allt snabbare takt
Miljödebatterna avlöste nu varandra. Nya problem och nya frågor dök ständigt upp. Och de »gamla« problemen fick ofta ge vika för nya innan de blivit lösta. Ingen orkade nu heller vara uppmärksam på ett och samma problem mer än kortare tider. Fokus flyttades med jämna mellanrum från det ena problemet till det andra.
- Det tenderade nu också att dyka upp flera miljöproblem samtidigt. Fast det positiva är att några lyckades man verkligen hantera ganska bra. Ozonhålet till exempel, som upptäcktes på 1980-talet. Den lösning man tog fram med Montreal- och Londonprotokollen kan vi se resultatet av i dag.
Det gäller att inte tappa perspektivet
Miljöfrågorna har alltså kommit och gått. Och en del av problemen har man kunnat hantera, medan andra olösta har fått falla i skymundan. Med det inte sagt att alla problem varit lika lite viktiga eller lika allvarliga, beroende på hur man ser det. Vissa av problemen, menar Sverker Sörlin, har behövt tas på största på allvar, medan andra fått fel proportioner. Ett bra exempel på det senare är hotet om den svenska skogsdöden som var mycket uppmärksammat på 1980-talet.
- Visst mådde skogen dåligt på sina håll, bland annat till följd av försurning. Men när man tittade närmre insåg man att det inte alls var så farligt. Det fanns länder i Centraleuropa där det var betydligt värre, men fullt så illa som larmrapporterna pekade på var det inte någonstans.
Samma sak gällde befolkningstillväxten som ännu på 1970-talet såg ut att accelerera i rasande takt. Att det var ett överskattat problem är man numera ense om. Idag ses inte människornas antal som den stora boven i dramat utan snarare det ökade välståndet.
Lagstiftning till skydd för miljön
De heta diskussionerna kring miljön har förstås haft sina effekter på lagstiftningen. Efter andra världskriget kom strandskyddet. Det var visserligen inte ett svar på en direkt miljöfråga utan mer en samhällsmiljöfråga. Lagen, som skulle ge skydd åt såväl djur och växter som friluftslivet, innebar att man inte längre fick bygga närmare stranden än 100 meter.
På 50-och 60-talet accelererade miljöfrågorna snabbt. 1967 bildades Statens naturvårdsverk, om än idén funnits tidigare. Meningen var att underlätta hanteringen av en mängd olika frågor om natur och miljö i samhället.
- Man kan fråga sig varför det inte kom att heta Statens miljövårdsverk. Det diskuterades faktiskt, men miljöbegreppet var nytt då. Man var helt enkelt inte var mogen för det. Idag hade det kanske fått heta så, säger Sverker Sörlin.
Svenska kontra internationella miljöfrågor
Många av miljöfrågorna som stått i fokus under 1900-talet har rört Sverige. Men på senare tid har vi gått mot en utveckling där vi fokuserar allt mindre på lokala problem.
- Säldöden är ett bevis för det. Det problemet fick ett enormt medialt utrymme 1988. Man trodde boven i dramat var miljögifter. Något som med all säkerhet gynnade miljöpartiet i valet samma år. Senare visade det sig att det var en virussjukdom som var orsaken.
2000-talet
Många av miljöproblemen och frågorna som föddes på 1900-talet har följt med oss fram till i dag. Men vi har också fått en hel del nya.
- Regnskogsavverkningen till exempel. Det problemet uppmärksammades under senare delen av 1900-talet och har fått ökad aktualitet på 2000-talet.
Något annat som blev aktuellt i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet är certifieringar av olika slag. Kravmärkta varor och stämplar som visar att företag på ett eller annat sätt är klimat- eller miljövänliga. Paroller som: »Vi levererar visserligen trävaror men de är huggna i godkända skogar och med miljöriktiga metoder« har blivit allt vanligare.
Klimatfrågan i särklass störst i dag
I dag är det som alla vet klimatfrågan som står i centrum av miljödebatten, ett problem som överskuggar nästan allt annat genom sin oerhörda magnitud. Nu är hotet globalt: det är hela jordklotet som befinner sig i farozonen. Med en ökning av den genomsnittliga temperaturen som utsläppen av växthusgaser antas kunna leda till riskerar isarna att smälta vid polerna, världshaven att stiga och stora lågt belägna områden på alla kontinenter att läggas under vatten. I klimatförändringens spår väntas också en högre frekvens av naturkatastrofer, dricksvattenbrist, massvält och massflykt. Det tycks med andra ord vara ett problem som inte går att negligera. Inte för någon, eftersom hoten direkt eller indirekt riktas mot alla.
Samtidigt finns inte längre den optimism som genomsyrade Sverige på 90-talet då en mängd böcker gavs ut med det gemensamma budskapet att en kombination av teknik, marknad och politik skulle göra att vi kunde fortsätta med en hög ekonomisk tillväxt och samtidigt klara miljön. I dag är det inte alls en lika självklar inställning att »allt ordnar sig«.
- Min egen bok Naturkontraktet (1991) var en av de första i denna nya våg. Jag var själv betydligt mer optimistisk då än vad jag är idag, medger Sverker Sörlin.
Det ökade välståndet boven i dramat
Den bästa kunskapen i dag säger att det är det ökade välståndet som utgör det största klimathotet. En allt snabbare omsättning av varor och transporter och en allt högre konsumtion av energi leder till ständigt ökade utsläppsnivåer av bland annat växthusgaser som koldioxid.
Det är ingen tvekan om att problemet tycks svårlöst. För vem vill slå av på tillväxttakten? Vem vill sträva mot minskat välstånd?
- Jag tror att världen är på väg in i ett nytt skede där begreppet ekonomi kommer ändras i grunden. Den gamla, klassiska ekonomi som förknippas med Adam Smith och som säger att om alla strävar efter egen vinning så blir det bäst för alla, kommer det knappast att finnas utrymme för i framtiden, säger Sverker Sörlin.
Enligt Sverker Sörlin kommer en betydligt mer komplicerad ekonomi att prägla världens agerande i framtiden. En ekonomi där vi måste väga samman det monetära, det finansiella och det naturliga. Det vill säga en syn på ekonomin där världen som luft och vatten och människans välmående vägs in. Och som inbegriper hela jorden och allt levande som finns på den, både i dag och i morgon.
- Och det kan mycket väl hända nu! I det här århundradet, säger Sverker Sörlin.
Vad att göra?
Vad kan vi då göra rent konkret för att förhindra att de värsta farhågorna för vår jord besannas? Och vilka hinder står i vägen för att problemen ska kunna lösas? Sverker Sörlins råd är att det är bättre att agera nu än att vänta och hoppas på det bästa.
- Visst kan vi hoppas att vi kommer att vara klokare om femtio år och att det kan vara tekniskt möjligt att fortsätta att öka i tillväxt och ändå vara en mindre miljöbelastning. Men där är vi inte än och vägen dit är svår, påpekar han.
Huvudproblemet är att de flesta med god ekonomi värjer sig för att göra de förändringar som krävs. Det har getts förslag om att individualisera energiförbrukningen, det vill säga att alla ska »tilldelas« en viss mängd energi. Men förslaget medför svårigheter. Hur ska man avgöra energikvoten för var och en? Och hur skall den marknad se ut som låter ransonerna byta ägare?
- Handel med utsläppsrätter är ett bevis på att ingen vill »bita i det sura äpplet«. Det är lätt att prata om problemet och de åtgärder som krävs. Betydligt svårare är det att gå med på att själv sänka sin levnadsstandard eller i alla fall dämpa dess ökningstakt.
Däremot behöver handel med utsläppsrätter inte vara negativt, menar Sverker Sörlin. Där finns trots allt nettovinster att göra. Och det viktiga är att alla gör någonting för att minska sina utsläpp.
- Men att enbart köpa sig rättigheter är i praktiken att bara skjuta upp en nödvändig omvandling av sin egen energistruktur. När man sedan kommer till gränsen och inte längre kan köpa sig fri står man inför en svårare omställning än man annars skulle gjort, varnar Sverker Sörlin. Utsläppsmarknader kan därför fungera konserverande i stället för pådrivande.
Vilka ska betala kalaset?
Vilka borde då minska sina utsläpp och sänka sin levnadsstandard? Vilka borde satsa pengar på investeringar vars resultat först kommer att märkas om ett par hundra år?
- De som använt största delen av det tillgängliga utrymmet i atmosfären hittills, alltså industriländerna, svarar Sverker Sörlin. Sedan skulle man behöva snickra på hur det ska fördelas mer exakt eftersom alla länder ser olika ut och har olika typer av energislag och tekniker.
Men inte alla bör dämpa sin standardutveckling, anser Sverker Sörlin. Världens majoritet borde istället höja den. I fattiga länderna måste man, i alla fall under ett övergångsskede, få söka tekniker som tar plats i atmosfären. Alternativet vore att »lägga locket på« och inte ha någon ekonomisk tillväxt alls.
- Men det är varken värdigt eller anständigt. Det är mycket därför som »decoupling« blivit så populärt nu på 2000-talet, säger Sverker Sörlin.
Med decoupling menas att man bryter sambandet mellan ekonomisk tillväxt och negativa miljöeffekter, ett samband som länge varit ganska linjärt. Med så kallad grön tillväxt sänker man den ekologiska kostnaden för varje krona som ekonomin växer. Om decouplingen är fullständig ökar inte miljöpåverkan alls då ekonomin växer. Men än så länge är det närmast utopiskt.
Klimatmötet i Köpenhamn – en besvikelse
Med klimatmötet i Köpenhamn gick det som bekant inget vidare. Syftena var förstås goda – att hitta en lösning för hur världen tillsammans ska kunna bromsa den globala uppvärmningen och föra Kyotoprotokollet ett steg framåt. Men ingen enighet kunde uppnås, och inga konkreta beslut togs. Som försvar bör väl sägas att mötet åtminstone till en del »stördes« av den pågående lågkonjunkturen som också riktat ett uttalat hot mot världens länder. Kanske överskuggades världens problem till en del av ländernas egna dilemman.
Femtiofem länder har dock skrivit ner vad de kan göra för att minska sina utsläpp till rekommenderade nivåer. Men de »uppoffringarna« räcker inte, anser Sverker Sörlin som menar att det borde ha kunnat gå betydligt bättre i Köpenhamn, om viljan bara hade funnits.
- Jag tillhör de som menar att man måste kalla en spade för en spade och säga att den här gången kom vi inte så långt som vi ville. Det var definitivt inte det bästa beslutet för världen, säger Sverker Sörlin.
Men han tycker inte att man bara ska stirra sig blind på mötet i Köpenhamn utan se till det större perspektivet. Det kommer fler överenskommelser. Och successivt kommer vi att skärpa den globala regimen. Han kostar på sig en optimistisk jämförelse:
- Se vad som hände med vattenföroreningarna. Det var ett stort problem för hundra år sedan och debatterades intensivt, men den gången mäktade man inte med några åtgärder. Idag har vi effektiva reningsverk. Så skulle man vilja att det blev med alla problem. Frågan är bara om det ska behöva ta hundra år?
Städerna kan ta täten
Att Kyotoprotokollet trots allt kommer att få en efterföljare ser Sverker Sörlin som en självklarhet. Det är ett misstag, menar han, att tro att nästa möte kommer att samla samma regeringar som går igenom samma slags misslyckande. Världen står inte stilla. Dessutom finns fler aktörer än regeringar och stater.
Just nu, menar han, är städerna en viktig kategori att titta närmare på. Där görs det mycket. Även organisationer och institutioner har börjat agera miljövänligt. Men läget är onekligen prekärt.
- Hela världen befinner sig just nu i ett instabilt läge. Många känner en stor osäkerhet och otrygghet. Men det positiva i det dystra är att det ökar efterfrågan på kunniga och idérika människor. Världen behöver fler idérika människor nu än någonsin, inte minst duktiga miljö- och klimatkonsulter, säger Sverker Sörlin och bjuder på ännu en hoppingivande tanke.
Miljön – världens mest grundläggande infrastruktur
Vad vi alla måste inse, menar Sverker Sörlin, är att miljön är världens mest grundläggande infrastruktur. Om ekosystemet rubbas för mycket kan det leda till så stora skador att vi får problem som hotar att bli bestående. Då kommer allt att handla om att reparera – den ena skadan efter den andra. Och det kommer att bli både dyrt och orsaka stort lidande.
Därför borde alla som kan knuffa politiker och beslutsfattare i rätt riktning och lyssna på analyser och ny forskning som kommer.
- Det gäller att våga sätta ner foten. Även om man inte helt säkert kan veta vad som är rätt eller fel måste man försöka.
För helt säker kan ingen vara, menar han, på vilka effekterna kan bli av en eventuell klimatförändring. Baserat på den kunskap vi har i dag kan vi göra oss en bild av hur framtiden kan påverkas av en fortsatt belastning av miljön enligt dagens mönster. Men det är trots allt enbart professionella prognoser. Det går därför inte heller att veta säkert vilka alternativ som är bäst.
Men klart är att vår belastning på miljön fortsätter att öka och att det inte är bra. Skeendet döljs ibland av de många obestridliga framstegen, till exempel att människans genomsnittliga livslängd hela tiden har ökat. Men det motiverar inte att vi fortsätter att bortse från riskerna.
- Världens infrastruktur, det vill säga miljön, måste säkerställas, säger Sverker Sörlin bestämt.
Vi har nått slutet av intervjun. Men just som jag reser mig för att tacka för kaffet och den mycket intressanta pratstunden säger Sverker Sörlin, vilket åter belyser den optimist han i grunden är:
- Jag vill se att det här går att fixa. Så mitt tips till alla som läser det här, politiker, företagare, konsulter och alla andra, lyder: »Var med och ta ansvar. Det är vi tillsammans som har klotet i våra händer.«
Faktaruta:
Miljö och klimat – vad är skillnaden?
Miljö är ett annat namn för den fysiska omgivning som människor
och djur delar. Det är ett omfattande begrepp som innefattar
allt från luftkvalitet, hur städer är utformade, biologisk mångfald till
övergödning i havsvikar.
Klimatet är något som direkt påverkar delar av vår miljö. Ett förändrat klimat
skulle kunna innebära mer eller mindre nederbörd, vilket i sin tur kan leda till
förändrad vattenkvalitet eller ändrade förutsättningar för jordbruk.
Fakta
Namn: Sverker Sörlin.
Ålder: 53
Bor: Stockholm.
Arbete: professor i miljöhistoria vid Tekniska Högskolan. Även verksam vid Stockholm Resilience Centre. Författare och opinionsbildare. Kritiker i Dagens Nyheter sedan 1985. Föreläser.
Bakgrund: reste mycket på 80-talet, mest i Afrika. Disputerade i idéhistoria vid Umeå universitet 1988. Anställd vid Kungl. Vetenskapsakademien 1988-90. Programledare i SVT 1992 (!). Gästforskare i Berkeley 1993, Cambridge 2004-2005, gästprofessor i Oslo 2006. Ledde institutet SISTER 2000-2003. Utredare och rådgivare inom forsknings- och miljöpolitik.
Bibliografi i urval: Naturkontraktet (1991, nominerad till Augustpriset), Världens ordning och Mörkret i människan (båda 2004, belönades med Augustpriset), Den blinde skaparen: En essä om Darwin och livets sammanhang (Weyler, 2009).
Läser just nu i arbetet: märkliga böcker om djurfotografi från 1930-talet av den nästan bortglömde Stig Wesslén och ny forskning om vad »expertis« kan tänkas vara.
Läser just nu hemma: Hotel Galicja av Per Agne Erkelius. Stark skildring om utrotningen av en grupp franska judar i Auschwitz, och en kärlekshistoria över tid och rum.
Fritid: Tycker om att laga mat (ledamot av Måltidsakademin), att städa, vandra och åka skidor (gärna med barnen Lydia 10 och Julia 17).
Text: Amanda Jakobsson
Inga kommentarer ännu.